Idag stod det i tidningen om det första riktiga fallet. En skolelev från någon av Hässleholms skolor har drabbats av svininfluensan. Vilken skola det är som eleven går på vill man inte nämna på grund av sekretess skäl. Känns lite spooky. Hoppas de skyndar på med det där vaccinet nu. Tycker lite synd om mina barn. De fick ju spruta i början av augusti oh nu ska de ha igen, och inte en, utan två, eftersom influensaváccinet ges i två doser med tre veckors mellanrum. Usch, för lilla Tova blir det mycket. Jag ska inte säga något heller för det var länge sedan som jag fick en spruta i armen och jag är ju inte jätte glad i de där nålarna och nu när det dessutom är två stycken vi talar om. *pust* Nåja, gäller att vara stark och en bra förebild för barnen. Hoppas det blir en dag när de är i förskolan. Tobbe har lovat hålla mig i handen. Snäll han är, min man.
Jag började ju på Viktväktarna innan sommaren och starten gick jätte bra, men sedan blev det mindre bra för Tova gick inte upp ordentligt i vikt och jag blev tillfrågad av BVC om jag verkligen åt ordentligt. Herregud, jag åt som en häst och följde viktväktarnas program för ammande till punkt och pricka, men lilltjejen ville ändå inte lägga på sig mer än några fjuttiga gram. Barnmorskan trodde mycket på att det var amningsnappen jag använde mig av och att Tova inte fick ordentligt tag och orkade inte suga tillräckligt hårt för att få ut den feta mjölken, utan hon blev trött för tidigt och slutade äta. Jag blev ombedd att vänja av både mig och henne med amningsnappen på bröstet och jag såg en lång, hemsk och kämpig prosedur framför mig. Det gick faktiskt mycket lättare än väntat, men samtidigt så höll jag mig inte så hårt med viktväktarna. Tyckte att det var viktigare att Tova gick upp i vikt, men efter ett antal veckor kände jag att detta inte höll. Jag mådde dåligt. Kände mig stor och klumpig, orkade inte så mycket och kläderna passade inte. Nej, jag satte hårt mot hårt och drog igång med viktväktarna igen på allvar och i samma veva fick jag ett kort från min konsulent som bad mig komma till ett möte så jag kom igång igen. Sagt och gjort, jag var där samma vecka med alla tre barnen med mig :-) Jag måste vara den ende mamman som tar med sig alla tre barnen till viktväktarna, men det har faktiskt gått ordentligt bra! Barnen sätter sig på en stol och väntar medan jag betalar och väger mig, och passar lilla Tova i bilstolen och när jag är färdig får en utav dem bära kassen med lite ww-snacks. Vi brukar vara där ganska tidigt på förmiddagen när de har öppnat och inte har så mycket folk och Thilda och konsulenten brukar ta och byta några ord (de har tillsammans koll på ifall jag sköter mina points eller ej) och från Thildas sida är det mycket uppskattat att få prata lite (vår lilla snackemoster). Men i alla fall, jag kör på för fullt nu, och det går bra. Jag har gått ner 1,5kg på två veckor. Känner mig lite piggare och att kroppen mår bättre. Jag har inte ätit en enda Marabou chokladkaka sedan i somras och det är stort för mig. Jag älskade choklad och gör så fortfarande, men jag har sådan tur hittat alternativ för detta som kan stilla mitt begär, och jag är inte så godissugen längre. Vi har till och med slutat med de stora godispåsarna inhandlade på Videomix varje vecka och min man har börjat styrketräna fem morgnar i veckan innan han kör till jobbet. Nästa sommar ska det vara en lite smalare herr och fru Wimborn. :-)
Ikväll kommer mamma och syrran *jippi* Nu är det nära. Jag kan nästan känna hur vi springer med kundvagnarna bort till dörrarna på GeKås och en liten Tova som förskräckt får vara med om sin första stora shoppingtur *ler* det kanske sätter mersmak? Jag ser verkligen fram emot morgondagen och det hoppas jag mamma och syrran också gör. Senast vi var iväg och gjorde något tillsammans, var augusti 2002 när vi tre flög till Korfu för en veckas semester.
Nu måste jag ringa min man. Alexander har lyckats spola ner en toalettrulle och ja, där var ganska mycket papper runt den också. *mummel*